Bengt Böckman
Utsikter och insikter
Ett grafiskt-musikaliskt projekt i tre satser
Titeln Utsikter och insikter är en spegelvändning
av titeln Insikter och utsikter, som Bengt Böckman
använde som namn på ett ”grafiskt husbygge” i
form av åtta färglitografier för Stiftung Volkswagenwerk
i Hannover för 25 år sedan. I sin artikel i boken Bengt
Böckman grafik 1965-1995 kallar den tyska konstkritikern
Ursula Bode träffande detta grafiska husbygge för ”tankebyggnader
och fantasiarkitektur”. Böckman använder sig i sina
bilder ofta av fragmentariska utsikter mot klassiska portaler, valv,
husfasader, palmlundar, hav etc. men också av ”insikter” i
växthus och i interiörer bakom husens fasader. Ordet ”insikter” har
en i sammanhanget tilltalande dubbeltydighet. Genom insikt når
man fram till en djupare förståelse av tingens sammanhang
och den mänskliga existensen. Genom insikt öppnas också utsikter
till ett bättre och rikare andligt liv.
Bengt Böckman var en av Bertil Lundbergs stjärnelever,
när Grafikskolan Forum i Malmö var ung på det turbulenta
1960-talet. Hans svit av svartvita etsningar från 1965-1969
med den övergripande titeln Projekt 666 tillhör
den svenska konsthistorien. Med sina sience fiktionartade arkitektoniska
konstruktioner - i stämningsläget en korsning av Piranesi
och Palle Nielsen - är de uttryck för både mystisk
gåtfullhet och hot. Sviten kulminerade med den berömda
etsningen Very Superior Old Persons 1969 - den största
etsning som har tryckts i Sverige. VSOP är om något
ett fantasins husbygge, ett collage av ”insikter” i både
prydliga och drömlikt suggestiva borgerliga interiörer
med spridda mänskliga gestalter. Men utanför den borgerliga
idyllen öppnar sig en ”utsikt” mot ett tumultartat
gatuupplopp med en stämning av annalkande hot, och ovanför
blickar man in i ett övervuxet växthus med bräckliga
väggar av glas. I sin mångtydighett är VSOP paradoxalt
nog en storartad tidsbild från det slutande 60-talet.
Bengt Böckman är främst en linjernas mästare,
en gudabenådad tecknare. Koppargrafiken med sitt krav på precision
passade honom som hand i handske. Men allt sedan 1970-talet har måleriet
varit lika viktigt för honom som teckningen och grafiken. I
färglitografin fann han en för honom perfekt kombination
av teckningen och färgen. Han skapade sina ”tidsbilder” i
form av collageaktigt uppbyggda bilder av en gången tids kolonialarkitektur,
interiörer, växthus, människor, djur, insekter samt
olika föremål från industri- och konsumtionssamhället.
I Böckmans bilder vävs historien in i nuet och nuet in
i historien i mängder av oförmodade möten. Böckman
har aldrig varit intresserad av den nonfigurativa konsten, men han är
heller varken någon realist eller protestmålare eller
ens surrealist, även om det finns ett visst släktskap med
surrealismen i en del av hans drömliknande gåtfulla bilder.
Böckman är heller ingen rebusmakare. Hans bilder uppenbarar
djupare, bakom den synliga verkligheten fördolda sammanhang,
där tiden kanske är den (osynliga) dimension som har satt
det djupaste avtrycket. Förvisso reflekterar han över sin
konst, men de collageaktigt sammanvävda bilderna växer
fram under den skapande akten och skall ses som en helhet. Det finns
alltid olika ingångar till hans bilder
Intresset för arkitektur är påtagligt i Bengt Böckmans
konst. Paradoxalt nog kan man tycka kombineras i hans bilder en surrealistisk
fantasifullhet med en arkitektonisk precision och klarhet. Ett annat
starkt intresse hos Böckman är musiken. ”Vännerna
i ateljén som en gång hette Bessie Smith, Billie Holliday,
Bob Dylan, så småningom Bach och Vivaldi, har nu italienska
namn som Donizetti, Verdi, Puccini och Rossini” skrev han i
den ovannämnda boken 1996. Arkitektur har ibland liknats vid ”frusen
musik”. Den tysk-engelske konsthistorikern Rudolf Wittkower
jämför i sin klassiska bok Architectural Principles
in the Age of Humanism den italienske renässansarkitekten
Andrea Palladios serena arkitektur med musik. Böckmans bilder
kan, om man så vill, ibland även liknas vid ”frusen
musik”.
Konst och musik har ofta befruktat varandra. Kandinsky kallade sina
nonfigurativa målningar för ”visuell musik” och
gav dem titlar som Improvisation eller Komposition.
Lundensaren Viking Eggeling arbetade i Berlin på 1920-talet
med fanatisk offervilja för en konstarternas syntes i sina nonfigurativa
konstfilmer, som karaktäristiskt nog fick musikaliska titlar, Horisontal-vertikal
orkester respektive Diagonalsymfoni. I likhet med Eggeling
i den försvunna kortfilmen Horisontal-vertikal orkester använder
sig Bengt Böckman i sviten Utsikter och insikter av
en struktur av horisontala och vertikala former, men likheten stannar
därvid. Eggeling skapade rörliga bilder av rent abstrakta
former, medan Böckman har skapat sex färglitografier med
ett myller av gestalter.
Sviten Utsikter och insikter är mer än ett stycke
bildkonst, den kan också ses som ett musikaliskt partitur.
Med sina sex färglitografier i tre satser har den strukturen
av en sonat i tre satser, två litografier i varje sats. I den
första satsen har Bengt Böckman kombinerat horisontala
linjer med ett collage av arkader, palmer, ett kupolhus, ljusa havsutsikter
och mystiska figurer påminnande om tarokkort. Medan den första
satsen är tät och komplicerad, så andas man lättare
i den andra satsen med sitt ljusblåa hav och sina italienskinspirerade
balustrader, med sina flygande fåglar och kvinnogestalter som
svävar som i en hägring ovan havshorisonten. Det arkitektoniska
grundtemat i den första satsen återkommer i förstärkt
form som ett klimax i den tredje satsen, avbrutet av inslag av växtlighet,
en tarokfigur och lockande nakna kvinnor i fönsteröppningar. Sviten
mynnar ut i ett ljusare ackord med en arkad, en blånande havsutsikt
och en vit yta - det tomma rummet.
De sex färglitografierna är tillkomna i ett samarbete
med mästerpianisten Hans Pålsson, som tolkar Bengt Böckmans
bildsonat på flygel. Följaktligen har Böckman dedicerat
sviten Utsikter och insikter till sin vän.
Lund i juli 2006.
Jan Torsten Ahlstrand
<< TILLBAKA
|
