Född 1956, uppvuxen i Lund.
Flyttade till Paris l974.
Utbildad vid konstakademin i Paris l982 -1987 (diplom).
Verksam och bosatt i Paris t.o.m. l997, därefter åter i Lund.
Separatutställningar: (Urval)
l988 Galleri Forum Ara, Lund
l990 Tomelilla konsthall
l991 Galleri Confluence, Rambouillet, Frankrike
l992 Stadsmuseet Ahlbergshallen, Östersund
l993 Crouss Evry, Frankrike
l994 Galleri Kvarnby, Borrby
l995 Galleri Agneta Kallur, Stockholm
l996 Galleri Kvarnby, Borrby
l996 Galleri Agneta Kallur, Stockholm
l997 Maribor Konstcentrum,Slovenien
l998 Art Fair, Sollentuna
l998 Galleri Kvarnby, Borrby
l998 Galleri Sjöhästen, Nyköping
l998 Galleri Kram, Halmstad
2000 Galleri Helle Knudsen, Stockholm
2000 Kabusa konsthall, Ystad
2000 Galleri Sander, Norrköping
2000 Kulturcentrum, Ronneby
2001 Galleri Flamingo, Falkenberg
2002 Centre d’Art, Kartago, Tunisien
2003 Galerie Seidl , Österrike
2004 Galleri Sander, Norrköping
2005 Galleri Helle Knudsen, Stockholm
2005 Galleri Palm - Ängavallen
2005 Galleri Blå, Gärsnäs
2006 Limhams konstförening, Malmö
Samlingsutställningar: ( Urval )
l987 Skandinaver i Paris, Konstakademin, Paris l990 Lundabienalen
l991 Galerie Eliane Poggi, Grenoble, Frankrik
l991 Vitry Konstmässa, Frankrike
l992 Svenska klubben, Paris
l992 Galerie de l’Étoile, Paris
l993 Gallerie D&B Rozmarin, München, Tyskland
l993 Galerie Montenay, Paris
l994 Louvren, Paris ( Jean-François Millets stora pris)
l995 Galleri D&B Rozmarin, München,Tyskland
l995 Galleri Cepeda , Stockholm
l996 Espace Vega, Pierre Cardin, Paris l997 Osaka konstmuseum, Japan
l997 Suède Belleville, Svenska Institutet , Paris 1997 Galleri Kram, Halmstad
l998 Itineraire Levalloys-Perret, Frankrike l998 Galleri Sander, Åby
1999 Galleri Flamingo, Falkenberg
l999 Ekebyhovs Slott, Ekerö l999 Gävle konsthall
2001 Galleri Sander, Norrköping
2001 Kulturcentrum, Ronneby
2002 Galleri Helle Knudsen, Stockholm 2002 Galleri Sander, Norrköping
2004 Galleri Palm, Falsterbo
2004 Galleri Palm - Ängavallen, Vellinge
2006 Sollentuna Konstmässa, Sollentuna
Medverkat i öppet hus för ateljéerna i Belleville Paris l990
- l997
och öppet hus i Paviljong 5 , Lund 2003, 2004 och 2005
Stipendier
1999 Crafoordska stiftelsen
2000 Lunds Konsthalls Vänner
2000 -2001 Bildkonstnärsnämndens 1-års stipendium
2003 Bildkonstnärsnämndens 2-års stipendium
2006 Malmö konststudios stipendium
Viveca Wessel om Elisabeth Moritz:
PASSAGER
När man tecknar kroki hjälper det att känna
in sig i teckningen, identifiera sig med kroppens ställning.
Hur känns rörelsen? Känns det stabilt eller instabilt? Är
något oklart i teckningen känns det fysiskt direkt i den
egna kroppen. ”Form är kropp. Form är min kropp.
Kroppen är den enda vägen att nå det inre, själen.
Att via kroppen komma åt någonting som börjar tala
till mig.” säger Elisabeth Moritz. Jag besöker henne
i ateljén en vinterdag i februari 2005.
Hon tecknar mycket. Det är hennes väg att söka kunskap om det
okända. Modelltecknandet är den stabila grunden från Beaux-Arts.
Men hon tecknar numera annat än det hon har framför ögonen.
Ett sökarljus i form av tusentals skisser sveper över hennes inre
landskap, och plötsligt, oförklarligt, även för henne själv,
stannar hon upp och fixerar något som ger resonans inom henne. En aning
om en form som gör henne uppmärksam, talar till henne, gör en
bit av det okända tillgängligt för henne. Hon utvecklar den
formen, prövar den i olika konstellationer – frågar sig: ” Hur
får den just denna laddning? – Vad säger den mig?” En
svit av bilder kan inledas så. Hon arbetar upp formen i stort format
på papper utlagt på golvet. Den ena formen ”föder” den
andra, koncentrerat och bestämt. Hon upplever att det är som om hon
bär dessa former inom sig. Gåtfulla men också påtagliga
former. Det osynliga måste ges en materialitet för att uppfattas
av den andre. Hon strävar efter att göra bilderna så fysiskt
påtagliga som möjligt.
Pappren hon arbetar på i stora format saknar gräng, har ingen ytstruktur.
De fångar upp ljuset ”som ett slags hud” säger hon.
Med blyertsen i spetsade pennor 6B och 8B modellerar hon fram formen. Det tar
lång tid, är ett koncentrerat och mödosamt arbete. Från
den djupaste svärta till silveryta som skapar en anknytning till det tunna
bladsilvret hon applicerar på klassiskt vis. I arbetet med materialet
handlar det om att vara lyhörd inför igenkännandets ögonblick – ”Här är
det!” – här är gestalten igen, återuppväckt,
uttalad. Till sist lägger hon det svarta som omger formen. Ett svart som
inte är måleriskt. Mer i Malevitjs anda, ett tomrum, en rymd. De
stora teckningarna limmas upp på spända dukar. Varje moment i processen
medför att hon rör vid teckningen, påtagligt, smeker över
ytan till exempel för att driva ut luftbubblor under limningen. Sensualiteten är
påtaglig. Hon visar omsorg om bilden i vardande, arbetar med den från
alla håll på ateljégolvet. Hon kan under dessa moment uppleva
det så, att det är som om hon förlägger sig utanför
sig själv i gestaltandet, modellerandet. Det är en psykiskt laddad
process som kräver en oerhörd energi. Hon sätter sig själv
på spel. Att möta sig själv i sin inre värld så avskalat öppet
och värnlöst är inte utan svårighet. Jag tänker mig
att det är som att försöka påverka en dröm man är
inne i. Lika flyktigt, lika lätt undanglidande.
I Elisabeth Moritz’ bilder finns samtidigt slutenhet och öppenhet
och en påtaglig immateriell närvaro. I och med att hon gör
bilderna så långt drivna i sin påtaglighet tror man att det är
någonting reellt. Man känner igen – men vet inte ved det är.
För henne själv har formerna inget samband med något hon sett
i ”verkligheten” De har, skulle man nästan vilja säga, ”skådats” med
ett inre öga. Silvret tar upp och reflekterar ljusets skiftningar i rummet.
Det matt svarta är oändlig rymd. Sprickorna i silvret är avsiktliga,
skapar ingångar i bilden, hindrar att spegelytan blir stum, stöter
ifrån. ”Rynkor, torrsprickor” säger hon, ”som
i åldrande hud”.
Tomhet. Fylld tomhet. Meningsfullt koncentrat från barndomen. Hon nämner
för mig klipporna som fängslade henne med sin uråldriga gåtfullhet
till öppet beskådande. Fyllda av liv, en slags hemlighet innanför
skalet. Som inte är något skal. En yta som låter det underliggande
nå ända ut. Att möta det okända rakt, utan utsmyckningar.
Enkelt, utan försvar. Direkt. Barndomens upplevelser av eget tecknande.
Klottret, virrvarret som plötsligt kristalliserar ut ett oändligt
djup. En ingång, en öppning in i det okända. En hisnande upplevelse
som hon ständigt återvänder till i sina teckningar. ”Jag
visar på någonting eller vill ge en känning av någonting,
men det är ändå hemlighetsfullt.” Det är hemlighetsfullt även
för henne själv. Men hon för en dialog och för ut dialogen
i det offentliga rummet.
I många år har hon arbetat med ett slags alfabet med former som är
ett slags ingångar till den okända sfär hon vill nudda vid.
En tidig serie med 31 bilder är ett sådant alfabet. Hon nämner
själv de första kilskriftstavlorna. Har de spår av ett mer
ursprungligt språk? En allmänmänsklig längtan att komma
ur isoleringen, instängdheten. Att ta bort allt förföriskt estetiskt
tilltalande. Blottlägga, isolera, ibland utmana med den extrema påtagligheten.
I en av hennes utställningar kunde besökarna inte värja sig.
Ett fyrtiotal två meter långa bilder hängde ner från
taket i konsthallen och upptog rummet. På bilderna fanns tecknade, slingrande
former, rötter som gav henne själv intrycket att röra sig inne
i sitt eget inre landskap. Hon värdesätter dialogen som uppstår
utifrån hennes verk. Synpunkter från människor som har en
annan kulturell bakgrund eller skolning, eller från människor som
inte är belastade med referenser till konstvärlden.
Genom konsten har vi en möjlighet att nå lite djupare in i de existentiella
upplevelserna.Förmedla fragment av dem till andra. En mottaglighet för
meditativa tillstånd, en benägenhet att söka en resonans i
det egna psyket liksom en förmåga att härbärgera paradoxer,
att varsebli förtätade ögonblick är några av förutsättningarna.
Den kända dikten ”Ayíasma” ur Diwantrilogin av Gunnar
Ekelöf har sitt ursprung i diktarens möte med en ikon i Istanbul
i ett litet kloster vid en helig källa. Den inleds med strofen ”Den
svarta bilden under silver sönderkysst---”. Fragment av silver återstår
på ikonens yta. Hela dikten har en rytm som påminner om raden av
tillbedjare som kysser ikonen. Den är sönderkysst runtom silvret,
i svärtan som en evig rytm av längtan. Efter dialog, bekräftelse,
sanning. ”Mörker i våra ögon / sönderkysst” lyder
en annan strof. Pupillens svärta in mot det okända. Det stillsamma
allvaret. Den sensuella rytmen. Jag associerar spontant dikten med en av Elisabeth
Moritz’ bildsviter.
Hon lyssnar ofta på klassisk musik i ateljén. Bachs Johannespassion
kan till exempel bidra till att formulera en tanke, fragment av en livsfilosofi.
Hon lyssnar intensivt, kan ibland uppleva det som om tonerna kommer ur henne
själv. Hon lyssnar inifrån. Låter sig sensibiliseras, låter
musiken få verka och skärpa uppmärksamheten. Genom musiken
tar hon del i ett större sammanhang, uppgår i en större helhet.
En liknande inställning har hon när det gäller de egna bilderna
eller när hon lär känna en författares värld. Hos
Elisabeth Moritz möter jag en fundamental tilltro till konstens, musikens
och litteraturens möjligheter att förmedla subtila livserfarenheter.
I sina bilder arbetar hon med ett kunskapssökande i dialog med bilden
i vardande. ”Bilden blir till – och jag blir till – i dialog.” säger
hon. Ibland händer det att bilden är starkare och bestämmer över
henne. Själv uppfattar hon det så, att det omedvetna är starkare än
det medvetna jaget. Vill balansera upp ett alltför rationellt reflekterande. ”Det är
ständiga möten under hela processen.” säger hon. Sedan,
när bilden är klar, kan hon betrakta den utifrån, nyfiket,
låta tolkningarna få fritt spelrum och avlösa varandra på olika
nivåer.
I 26 år hade hon sitt fäste i Frankrike –” en förlängning
av mig” – och kom till Sverige endast på korta besök.
När hon flyttade tillbaka till Sverige saknade hon caféerna, de
små fraserna man utbyter när man handlar, vardagsfilosoferandet
människorna emellan. Uppskattningen av det fria tänkandet, möjligheten
av att skapa sig en tankevärld utan att behöva motivera sig. Utbyte
av tankar, livsfilosofier som inte nödvändigtvis behövde ha
sin grund i stor beläsenhet eller akademisk skolning. Den verbala kulturen.
Det blev märkvärdigt tyst. Samtalen fick mindre näring. Så småningom
gav den nära kontakten med barndomens miljöer starka minnen, tankar
och stämningar ett nytt fotfäste. Hon började förstå mer
av samhället hon vuxit upp i utifrån nya erfarenheter. Utifrån.
I växlingarna mellan olika stadier i livet löses de gamla mönstren
upp och nya strukturer formas. I många kulturer har man särskilda
riter för att underlätta övergåendet och markera tillhörigheten
i den nya gemenskapen. Den sekulära skapande akten kan ibland tjäna
samma syfte. Hon säger själv att hon navigerar ensam. Men ensamheten är
inte problematisk för henne. Hela hennes verksamhet är inriktad på att
tränga bakom utanpåverken i livet, komma åt ett slags kärna,
blottlägga för att nå en inre stillhet. Lära sig lite
mer om det okända, vidga gränserna. Även om hon bara får
en förnimmelse berikar den öppningen hennes liv. Däri ligger
hennes egentliga tillhörighet. Förankringen. Inte primärt i
kultur, familj eller grupp utan i verksamheten, den ständiga rörelsen.
