Landskap, solnedgångar och sånt.

För trettiotre år sedan, en tidig morgon i oktober 1974, anlände jag och min följeslagerska, med färjan från italienska Brindisi till nordvästra Grekland. Från vårt läger på akterdäck såg vi solen stiga upp över de Joniska öarna och bergskedjorna på fastlandet. Det var en bedårande och löftesrik upplevelse, som trots att det bara var min tredje resa till landet, för lång tid framöver kom att symbolisera ett slags hemkomst för mig. Jag älskade landet från första stund. För säkerhets skull fotograferade jag detta minnesvärda ögonblick.
Året därpå började jag på min första konstskola, som skulle följas av tre till, och alltihop kom att pågå de närmsta tio åren. Alla lärarna jag hade var fast förankrade i 1900-talets modernistiska tradition, och nästan alla fnös åt varje form av figuration. Utom i modellsalen förståss. Min viktigaste lärare och inspiratör var Lennart Rodhe, som med sina oändliga mönster och färgkatedraler satte djupa spår i mitt målande, och under några år sågs jag till och med som en ganska lovande konkretist. Några soluppgångar var inte att tänka på.

Det skulle komma att dröja tjugo år innan jag reste tillbaka till Grekland, men under de senaste fem åren har jag haft förmånen att delar av året arbeta nere på Peloponnesos i sydvästra delen av landet. Jag har tillbringat vår och höst där nere, före och efter turistsäsongens och hettans förlamande gastkramning, och i total frihet kunnat ägna mig åt ett gammalt hederligt friluftsmåleri. Motiven har växlat, och inget har känts för lågt för att måla, snarare tvärt om. Landskapen är oändligt storslagna, bergen över två tusen meter höga, och en klar dag tror man sig skymta Nordafrika vid horisonten. Man ser gårdagens, dagens och morgondagens väder på samma gång.
Jag har målat mycket av den rekvisita som inte rymdes i det konkretistiska bildbygget; byarna och invånarna längs kusten, deras hus, båtar och bilar, till och med deras husdjur. För att inte tala om fjärilar, skalbaggar, grävlingar och ormar, eller trädgårdar, olivlundar och blommor i alla upptänkliga färger. En rännil av engelska turister på en strand överträffade alla modeller jag någonsin haft under åren på konstskolorna. På kaféer och tavernor fick jag min törst efter stillebenmåleri stillad. Seendet har följt oväntade banor ut i havet, eller ner i grannens swimmingpool, eller upp i det blå. Olika teman och infall har på ett planlöst och lyckligt vis korsbefruktat varandra.

Jag har inte målat för att förklara världen. Jag har inte haft förhoppningar om att stoppa krigen, hejda den globala uppvärmningen, eller hitta botemedel mot epidemierna som rasar. Inte ens genuskomplexiteten har jag sökt bena upp. Jag har målat händelser, landskap, stilleben, och andra benådade ögonblick i min grekiska friluftsateljé, som kan vara värda att ses.

Med mig hem från min vistelse hösten 2006 hade jag ett sjuttiotal målningar, och det är några av dessa jag nu visar. Det var framför allt två motiv som sysselsatte mig; dels utsikten från mitt hus ner mot havet, med Peloponnesos lillfinger på andra sidan Kalamata-bukten, dels den lilla ön Venetiko på horisonten söder därom, symboliserande den välsignade grekiska ön, där hela ens tilltrasslade liv kommer att ordna upp sig så snart men stiger i land. Motiven förändrades varje dag, beroende på tidpunkt och väderlek, och det tycktes finnas oändliga variationer på dessa enkla teman. Man kanske inbillar sig att moln kan se ut hur som helst, men det är helt fel. Det finns mycket strikta ramar, men innanför dessa är möjligheterna å andra sidan gränslösa.

När jag arbetade med dessa målningar kom jag att tänka på den där soluppgången för trettiotre år sedan, så när jag kom tillbaka till Sverige letade jag upp fotografiet. Efter alla år kändes det äntligen naturligt att måla den där bilden, och infoga den i ett sammanhang som tidigare inte funnits i min repertoar.

Peter Sternäng, juni 2007